Jag ser mig inte som någon som egentligen borde bo i en storstad. Jag ser mig inte heller som någon som vill bli fasst här hela livet. Helsingfors känns väldigt stressande, det känns som att alla bara springer runt och alltid ser på klockan och hoppas på att komma i tid. Jag tycker alla buffar, pucklar och går utan att ser sig för. Tycker inte att man kan gå utan att få en oavsiktlig smäll i axeln.
Trånga utrymmen ger mig ångest, jag vill ha det stort och lite folk. Älskar att vara ensam hemma, och när jag flyttar ut så kan jag inte se mig själv bo i en liten etta. Just för att det är så litet och trångt.

Ibland, ganska sällan, men det händer sig. Ibland kan jag få en liten ångestattack, kan hända var som helst. Senast hände det på lördagen, och det är alltid lika pinsamt några timmar senare.
När dansgolven är överfulla, man blir påtrampad och ihopklämd, så tappar jag ibland luften. Ångesten över att inte kunna röra sig och känna att man inte slipper bort är bland det värsta jag vet. Min reaktion är inte särskilt mogen och kontrollerad, vill inte att någon skall röra eller hjälpa mig. Kan känna hur tårarna börjar rinna utan att bry sig om att alla ser.

Och alltid är det lika pinsamt några timmar senare. Tur så händer detta inte ofta. Tur är det.