hey Ayia Napa

update: Sitter i bilen påväg mot flygplatsen, för Ayia Napa - klara,färdiga och iväg!

Solen skiner ute, man märker att sommaren är bakom hörnet, och här ligger jag i sängen och svettas i min egen värme, känner hur febern stiger, känner hur halsmandlarna sväller. Här ligger jag med feber, i mina sunkiga mjukiskläder och ett halvdrucket glas jaffa brevid mig. Inte okej att gå och bli sjuk 1 & 1/2 dag före avfärden, inte okej att bli sjuk när du inte börjat packa packsäcken än. Fortsätter med att googla på mirakelkurer och hoppas på ett under de kommande dagarna. Lite opassande kom detta kanske.

Igår gick jag omrking med ett fint disneyplåster på handen, det var blått och hade motivet lejonkungen påklistrat. Inget fel med det, inget konstigt där. När jag fick frågan vad som hade hänt, sade jag som det var. Föreställ er minerna när jag berättade att jag bara hade det som prydnad.
Men det var ju så jätte fint... Idag böt jag till ett plåster med dalmatiner på sig. H.Charlotta 5 år.

Den känslan, när man vaknar upp och frågar sin mamma varför hon lät en lämna huset igår?

Åter igen vaknar jag upp och önskar att jag i ilskorna skulle tänka först, och reagera sen. Inte reagera först och sedan tänka. Tur att jag har humorn i behåll,och kan se det komiska i situationen.

Fortsätter att virra på i denna onda cirkel, springa i ekkorhjulet men inte komma någonvart. Fred ut.

- Weheartit. Om exakt en vecka befinner jag och mina vänner oss I Ayia Napa. Längtar.

Jag ser mig inte som någon som egentligen borde bo i en storstad. Jag ser mig inte heller som någon som vill bli fasst här hela livet. Helsingfors känns väldigt stressande, det känns som att alla bara springer runt och alltid ser på klockan och hoppas på att komma i tid. Jag tycker alla buffar, pucklar och går utan att ser sig för. Tycker inte att man kan gå utan att få en oavsiktlig smäll i axeln.
Trånga utrymmen ger mig ångest, jag vill ha det stort och lite folk. Älskar att vara ensam hemma, och när jag flyttar ut så kan jag inte se mig själv bo i en liten etta. Just för att det är så litet och trångt.

Ibland, ganska sällan, men det händer sig. Ibland kan jag få en liten ångestattack, kan hända var som helst. Senast hände det på lördagen, och det är alltid lika pinsamt några timmar senare.
När dansgolven är överfulla, man blir påtrampad och ihopklämd, så tappar jag ibland luften. Ångesten över att inte kunna röra sig och känna att man inte slipper bort är bland det värsta jag vet. Min reaktion är inte särskilt mogen och kontrollerad, vill inte att någon skall röra eller hjälpa mig. Kan känna hur tårarna börjar rinna utan att bry sig om att alla ser.

Och alltid är det lika pinsamt några timmar senare. Tur så händer detta inte ofta. Tur är det.

runt land och rike skall jag vandra utan sällskap

- Mina tre favorit killar återvände hem i Lördags. Har kramat och pussats på dom, kanske lite motvilligt från deras sida.

 - Känner ni också att sommaren är här nu?

- Firade, som säkert många andra vappen i Måndags.

So let's set the world on fire We can burn brighter than the sun

lägg gamla lik och nya krig åt sidan